Alltså, varför ska detta vara så svårt för?! Snart är jag inskriven i Örebro

men på sistone har jag funderat på att flytta tillbaka till Sundsvall och bo här i ett tag.

Nästa höst kommer jag nog flytta till Leksand,

på grund av att jag vill börja plugga i Västansvik folkhögskola.

Men nog om det.. Jag vet faktiskt inte hur eller vad jag ska göra..

På en vis vill jag inte flytta tillbaka hit upp, jag trivs jättebra i Örebro.

I Örebro har jag kompisar, Mollie har hennes vänner därnere och jag känner en bra WP-klubb i Örebro som jag funderar på att bli medlem hos och börja träna/tävla med Mollie. 

Och ja, men ändå känner jag att jag vill tillbaks hit till Sundsvall - Har bott häruppe i 17 år

och känner mig hemma häruppe och älskar Norrlands fräscha luften, skogar, hav och allt.

När det gäller jobb, så tror jag att jag är mer aktiv i Örebro än här i Sundsvall

men möjlighet är nog större här i Sundsvall.. Åh, hjälp mig..

Och dessutom om jag ska flytta tillbaks hit, så kommer jag nog bo hos min förälder.

Och det kommer inte fungera så bra, pga. jag kan inte bo hos dom i en evighet pga. våra olika åsikter

och olika regler och sånt.. Vilket lockar mig att bo kvar i Örebro, har ju redan en lägenhet och så.

Suck.. Tror nog att jag bor kvar i Örebro i ett tag till och sen får vi se vad som händer. xoxo

Alltså, jag måste bara älska bilden! Fick lite hjälp av bästa Lisa.

Även om jag verkligen älskar bilden, så får den mig att rysa en aning..

Jag vet att jag ska inte tänka så, men jag kommer vara totalt förkrossad

när det är dags för Lillhjärtat att gå till andra sidan.. Usch, vill inte tänka på det.

Även om det är flera år kvar, så vet man aldrig vad som kommer att hända

och ordet "förkrossad" räcker inte, jag kommer säkert vara jätteledsen i flera månader 

och till med och kanske några år.. Mollie mi Estrella, hon är ju mitt allt.

Utan henne är jag ingenting, i 19 år har jag aldrig känt mig såhär hel.

Hon var det bitarna som saknades i mitt hjärta, jag älskar dig oändligt enormt mycket!

Jag brukar ibland sitta här vid datorn och läser olika mammor-blogg,

och då skriver dom att de kan fortfarande inte förstå att de faktiskt har ett barn nu

och hur mycket de älskar barnet och så - Jag känner igen mig själv.

Fastän jag har inte någon barn, utan en hund - Och det är inte vilken hund som helst.

Hon är mitt allt, mitt hjärta, min lillflicka och jag älskar henne oändligt!

Och det händer ibland att jag inte förstår att jag faktiskt har en hund,

jag som har tjatat min mamma om en hund i 19 år!!

En månad innan jag blev 20år, köpte jag min första egen hund.

Känslan är obeskrivlig, glömmer aldrig natten innan jag skulle hämta Mollie,

jag kunde knappt sova och längtade ihjäl mig och bilresan kändes så lång!

Men när jag hade henne i min famnen, hände allt på en enda ögonblick.

Hon har redan fyllt 1 år, och snart är det 1 år sen jag hämtade henne..

Sen jag fick henne, försvann tiden liksom och tiden har aldrig gått så fort!

Jovisst tyckte jag att tiden gick fort innan, men åren med Mollie gick mycket fortare

och jag fick en massa minnerna med henne. 

Aldrig har jag fått så mycket nya minnerna, erfarenheter på så kort tid.

Mollie mi Estrella, jag älskar dig mer än allt annat!

Jag tänker alltid på olika sakerna när jag är ute på promenad med Mollie,
denna tanken har jag tänkt på ett tag - Vart tog månen vägen?
Alltså, är det någon flera som har märkt att månen inte har syns på ett bra tag?
Vet att månen brukar vara "osynlig" i ca en vecka per månad, om jag har rätt.
Men det är flera veckor sen jag såg månen, och det tycker jag är sorgligt.
Vet inte riktigt varför, men jag tycker om att se månen och så..


Älskade månen, var är du?

Alltså, jag funderar seriöst på att leva i celibat eller hur man säger det nu igen.

Börjar bli riktig trött på killar, trodde alltid att det fanns några bra pojkar därute

men det verkar som att jag hade fel.. Alltså, de kanske är världens perfekaste kille i värden

men någon gång kommer de visa sin rätta jag - Då är de en skitstövel..

Obs, ni får tro/tycka vad ni vill och jag får tro/tycka vad jag vill 

och jag tycker att killarna är riktiga sviner. 

Eller, jag vet att det finns några bra killar därute men nu är jag inte lika säker längre

eftersom jag kände några killar som var riktig gó! Hade förändrat sig, vilket är verkligen synd.

Jag var vän med två killar i grundskolan och jag tyckte om dom jätte mycket (som vän),

och blev jätteglad när dom både fick flickvänner och jag har sagt till deras flickvän,

att de ska vara glad eftersom dom är nog jordens snällaste killarna jag känner.

Men nähäe, jag hade visst helt fel - Ena av dom har förändrat sig totalt, han festar en massa

och hänger med fel grupp och skapar flask rykte om folk?!

Och den andre killen, verkar inte bry sig längre om hans flickvän?!

Jag blir chockad, och fick slag i ansiktet - Jag känner inte igen dom längre..

Sen har jag mina egna erfarenheter av killarna som verkade vara bra kille men sen förändrade de sig,

de var så snälla i början, och bryr sig verkligen om mig och visade deras kärlek till mig varje dag.

Men efter ett tag märker man att dom börjar visa sin rätta jag - Alkoholproblem, problem med aggressiv,

får utbrott och slår en, otroghet, lönger eller så bryr de endast om sig själv.

Och en massa andra saker som avslöjar att de är inte som de verkar i början.

Och så jag känner några par, och killarna brukar vara snälla mot mig

men dock vet jag att deras förhållandet inte är alltid bra - Dom har deras bekymmer och så.

Så undrar jag ens om det finns en drömprins därute, jag börjar tappar tron om detta..

Men herregud, när ska folk förstå att man är inte en psykolog?!

Är så trött på folk som kommer till en som man inte känner så väl,

och då börjar de genast prata om deras problem..

Dom får absolut vara nere, ledsen och deppig - Det är naturligt.

Det är också jättebra att pratar om det, så kan man försöka gå vidare,

men snälla gör det med någon som ni känner eller så får ni vända er till en riktig psykolog.

Jag vill inte vara elak, men jag orkar verkligen inte med detta längre.

Är så trött på att lyssna på en massa blabb, jag känner ju förfaen inte er?!

Ni känner inte heller mig, tänk om jag är sån som berättar andras problem för andra.

Jag skulle inte vilja att någon okänd ska veta mina problem/bekymmer.. Amen.

Alltså, jag behöver verkligen era hjälp just nu!

Jag velar fram och tillbaka - brunett eller blont?!

Jag trivs jättebra i brunt, det är som att jag är mig själv då.

Men samtidigt trivs jag också bra i blont och funderar på att slinga håret ljusare till sommar.

Eller ska jag gör en comeback och färga hela håret brunt? 

Skulle bli jätteglad om ni kunde kommentera och säga vad ni tycker, xoxo.

Jag är en riktig hundmänniska, jag älskar hundar!

Speciell större hundar och så ligger bull- & terriers närmast till mitt hjärta.

Jag har alltid drömt om att rädda hundar, och ha många hundar

men nu när jag har blivit äldre - Inser jag att jag kommer inte ha tid med en massa hundar.

Så 3 hundar är maxialt för mig, kommer nog inte skaffa en hund till 

förrän någon fastjobb och gärna en större lägenhet.

Men har iaf kikat lite runt, och har nog redan bestämt mig om vilken ras det blir nästa gång.

Dock kan det hända någonting som gör att det inte blir som man hade tänkt sig,

men nästa ras kommer nog bli en minibulle och nästa är det nog rottweiler som gäller.

Bilderna är copyright by google.se